Jag har aldrig varit bra på att vara del av. Det har oftast kostat för mycket, i form av att det skett på andras villkor och inte mina. Men nu förstår jag ju att jag är en del av, vare sig jag vill det eller inte.
Inte nödvändigtvis en del av en kultur, en folkgrupp, religion eller ens ett kön, utan av anden. Och visst, det är nog min upplevelse av att jag inte passat in eller fått utrymme i ett sammanhang som gjort att jag sökt just det: sammanhanget, enheten. Som jag liksom ryms i.
Jag blir allt bättre på att vara del av även andra, mer normala sammanhang. Det är så mycket lättare när man hittat sitt riktiga hem. Känns lite som om jag inte varit riktigt här, förrän nu. Som om mitt riktiga jag liksom varit borta, svävat omkring lite överallt i väntan på att få utrymme. Det har inte varit helt smärtfritt, tvärtom har jag sökt den del som jag inte kunnat få fatt på. Troligtvis har många andra liknande upplevelse, även om de kanske inte beskriver det i likadana ord.
Det är oroande att så många unga mår dåligt idag, att de inte heller liksom har sig själva helt och hållet, att de känner sig som ensammast i världen och kanske utelämnade i en värld som inte känns som deras. Men världen är ju faktiskt vår, och blir vad vi gör den till.
Allt gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar