Godkväll,
Det är rätt länge sen jag skrev. Har hunnit bli sista april. Det slår mig att jag nu vet lite mer om 2010 än jag gjorde i januari när det precis inletts. Vad vet jag då?
För mig känns det som en räcka av utbrott från naturens sida, dvs jordbävningar, vulkanutbrott m.m. Det har varit en seg vinter som inte velat släppa greppet, det har blåst hårt om husknutarna. Jag har känt av alltihop, tex kan jag inte sova nåt vidare när det blåser. Jag tror det beror på att vinden är det som känns som det närmast mig (=min ande, kanske för att jag är luft-tecken eller nåt), och jag känner vinden liksom tränga genom mig med sin information och det kan bli rätt mycket på en gång när det blåser många sekundmeter och man ska försöka sova... Nåja, det låter lite dramatiskt, men ibland gör orden det mer märkvärdigt än vad det är. Angående jordbävningarna så har de känts som symptom på att energi rör på sig detta år. Det som händer händer inte bara i jorden, utan även i och kring oss, konstigt vore det väl annars. Fastän det är hemskt att bevittna förstörelse så har jag t ex när jag sett situationen i Haiti känt att där finns en stark, djup närvaro. Människorna visar på en sån ..ja, hittar inga ord men det är inte bara dendär blandningen av ödmjukhet och mod som man kan tänka kommer i en sån situation utan också en slags frid.. Jag vet inte, men något inom mig gissar att det är friden i att veta att det som sker inte är utanför gudsmedvetandet som vi alla är del av. Tillit var ordet. Kanske var det tillit jag såg hos dem, via tv-rutan. Hursomhelst så grät mitt hjärta när jag såg deras nöd, samtidigt som jag fick stor respekt och kände tacksamhet för deras tillit. Mitt hjärta öppnades med Haiti, fast jag hörde till dem som kom lindrigt undan.
Sådär har det fortsatt. Katastrof efter annan, och varje gång har det känts som om saker ruskats om, flygit omkring och dagar, veckor efteråt landat på lite nya ställen. Var vi befinner oss nu vet jag inte. Det enda jag har är min tillit till att "ruskaren" vet vad han/hon gör, så att säga :)
2010 känns som en portal. Till något annat, som vi ännu inte landat i, men som vi vet är vid dörren. Om man inte är så nöjd med världen som den ser ut - och sett ut - så är dethär good news. Är man väldigt rädd för förändringar så är det kanske lite skakigt.
Jag är väldigt förväntansfull, och då menar jag inte att jag väntar mig änglar landa eller nåt, utan förväntansfull eftersom jag börjar märka vissa signaler som är glädjande. Till dessa hör det faktum att hjärtat nu verkar vara den enda sanna vägledaren. Låter som en kliché, men bokstavligen så är det nu bara hjärtenergin som vet någonting. Åtminstone i mitt liv. Däri finns tilliten och det slår mig hur enkelt allt blir i denna energi. Det som tidigare varit svårt, oroande och fått mig att grubbla är nu hur lätt som helst. Och jag ägnar det inte en tanke. Kanske är det därför. Tankarna har en förmåga att röra till det för hjärtenergins framfart :)
En annan sak som känns jättebra är att jag känner mig så närvarande, här och nu, jordad eller vad man vill säga. Nästan som om jag inte varit här riktigt förrän nu. Det är oerhört skönt, och jag har inte känt det sedan jag var gravid (då jag stod stadigt på marken tung som jag var :) Att vara med båda fötterna på jorden har sina fördelar. Då är man där man ska vara, så att säga.
Utöver detta så blir enheten, oneness, unity consciousness alltmer uppenbar, på många olika sätt. Jag är närvaro, du är närvaro, jag är vittne och aktör, precis som du är vittne och aktör. Det vi gör, eller inte gör formar oss, formar vår upplevelse av oss själva och hur vi ser på världen. Det vi gör mot andra, det gör vi i sanning mot oss själva. Och det vi gör mot oss själva, det gör vi mot andra. Så var snäll och respektera ditt själv!
Okej, det blir ett babbligt inlägg dethär, men så får det bli denna gång.
Jag fortsätter möta vardagen, helgen, stunden och önskar att jag på olika sätt kan vara med och bilda mig och oss en uppfattning om världen som ETT. För den är stödd på ett enhetsmedvetande som vi alla är del av, och som nu gör sig påmint. För att vi ska klara av att befinna oss i framtiden, också.
Love XOXOX
