Gokväll!

En kompis till mig sa att det liv vi lever här är som vilken dröm som helst, som vi vaknar upp från sen när vi får perspektiv på allting. Ja, när man tittar på världen idag, så ser den nog rätt underlig ut ibland. Som en såndär dröm man inte fattar nånting av :)

Jag känner ofta att jag inte finner någon som helst fast punkt i denhär världen, ingenting av värde att hålla fast vid liksom. Den fasta punkten finns i den osynliga världen som är min riktiga natur, mitt riktiga hem. Och nu menar jag då anden, som jag upplever är allas hem eftersom vi är ett. (Jag är inte mer utomjording än ni :) Dock har jag all förståelse för de som inte en dag i sitt liv funderar på existentiella frågor. Det är verkligen inga konstigheter. Barn till exempel, behöver inte grunna på sånthär, de har det i sig ändå tills de blir mer hemmastadda i vår materiella värld och lär sig ifrågasätta det de redan vet. Och säkert finns det också såna som lever långt upp i vuxen ålder med dendär inbyggda känslan som inte någonsin behöver ett ord som ande eller Gud. För det är inte ordet eller tanken det handlar om, utan kunskapen och vissheten djupt inombords om sakernas tillstånd.

I naturen vet man. När man är ovanligt kreativ känner man det. Tidlösheten, magin, gränslösheten, skönheten i alltsammans. Och enheten.

Det är där den fasta punkten finns, om man nu kan kalla något icke-fysiskt för fast ;) När man upplevt det tänker man att "dethär har jag alltid vetat, och nu kommer jag alltid att minnas det". Jovisst!! Icke. Människan glömmer. Det är därför jag skriver dagbok. För att kunna följa med vilka tankar jag haft tidigare. För glömmer gör jag alltid. Men en av de mest viktiga insikterna är faktiskt också att man måste glömma det mesta för att kunna ta emot nuet helt förutsättningslöst. Nuet är dörren till enheten, till oss själva. Vi behöver inget, egentligen. Inga insikter, inga tankar, inga läroböcker. De är bara språngbrädor till det du vill åt. Ditt riktiga själv. Anden. Liksom vi inte behöver något speciellt för att märka att vi är kvinnor eller män, långa eller korta. Det enda vi behöver är att göra lite rum för anden att möta dig i nuet.

Det är ingen process, utan sker precis just nu. Eller så sker det inte. Släpp alla tankar! Observera hur det känns i kroppen. Vad rör sig där? Bara känn, tankar icke tillåtna. Var med ditt själv en stund, och acceptera de känslor som rör sig i dig. Om det hjälper kan du tänka att du ser dig själv lite ovanifrån. Enheten finns bortom den linjära tiden, och upplevs när vi för ett ögonblick, eller flera, också befinner oss där. Det kan komma hastigt, utlöst av något i ditt vardagsliv. En kris. Ett möte. Ett ord. Nästan alltid vid livshotande situationer.

Men jag tror att vi är menade att leva i visshet hela tiden. Jag tror att det börjar bli dags för oss att träda in i våra riktiga "kläder", att omdefiniera vår syn på oss själva, för det om något kan bli en naturlig drivkraft till att ändra på några viktiga saker gällande hur vi lever på jorden. Saker som börjar bli avgörande för artens fortlevnad.

Okej, nog med mässande från mig :) Så ser min uppfattning ut i alla fall. Nu ska jag sova.
Godnatt vänner!