Juletider

Hej på er,

Det är juletider. En tid då vi tänder ljus i mörkret, inte bara bokstavligt utan också i sinnet. Och det känns. På sommaren finns ljuset överallt omkring oss, och vi behöver inte göra så mycket. Men på hösten och vintern är det som om, åtminstone jag, vänder mig inåt för att finna stillhet, ljus, hitta glädjeämnen och annat mysigt. Det krävs en liten ansträngning, och kanske är det därför det känns i luften såhär års, att vi gör vårt lilla till för att skapa lite ljus, värme och julefrid.

Jul och nyår är mycket "transparenta" tider för mig. Stillheten infinner sig lätt, och man kan bli lätt andäktig över de vackra snölandskapen. Jorden är verkligen vacker. Och livet är vackert, i all sin komplexitet. Bara för att jag pratar om anden och det kollektiva medvetandet - som är icke-fysiskt - så betyder det inte att jag är världsfrånvänd (är åtminstone inte min strävan) eller nedvärderar livet i det fysiska. Tvärtom så får den fysiska verkligheten ett annat skimmer och en djupare innebörd då jag ser till anden, för då ser jag lättare drivkrafter, mönster och ja.. evighet helt enkelt.

Vad är anden då? Ja, den är den vi egentligen är, liksom. Vår "ryggrad", luften vi andas in, och det som bär oss, det som skiljer en levande människa från en död. Det som finns bakom, i och omkring allt, och som alltid har ett finger med i spelet (eftersom anden är spelet liksom). Jag brukar se luften som en bra synonym här. Den förenar oss alla, precis som anden. Utan andning dör vi, utan ande är vi bara död materia. Det som är helt otroligt med dethär, är att vi - i anden - är tidlösa varelser. Vi existerar hela tiden på andeplanet, men "hoppar in" i människoliv med linjär tid här och var. Såsom jag upplever anden, så finns där alltså ingen tid. Precis som i en dröm då man heller inte riktigt har någon uppfattning om tidens gång.

Jag tror att vi lever många olika liv, men vill inte spekulera i exakt hur detta sker eftersom jag inte vet helt enkelt. Men min uppfattning är den att ur andeperspektiv så levs alla liv samtidigt. Och med tanke på att en själ inte är så lätt att definiera - eftersom vi är en enda själ -så är det fullt möjligt att det inte går att säga att jag var det och det i mitt förra liv. Jag kanske var en tusendel Napoleon och en fjärdedel vattendrag i Amazonas.. liksom :) Men som sagt, det lämnar jag nu eftersom jag inte vet och inte direkt behöver veta.

Det som jag vet, dock, är att jag (som ande) i grunden är evig och ett med allt. Det betyder att jag kan ha känningar av liv både här och där, oförklarligt starka känslor för något eller någon utan att veta varför, märkliga rädslor för något m.m och detta kan eventuellt ha sin orsak i andra liv och existenser.

Evig och ett med allt, det låter ju oerhört cheesy, eller hur? :) Men det är inte bara ett talesätt, utan en sanning (för mig). Allt är liksom within reach, för även om man inte är medveten om det, så kan man ha känningar av t ex större olyckor som hänt någonstans, eller tona in sig på någon artists musik och liksom kliva in i hans/hennes liv och tid och få enormt mycket energiutbyte. Jag anar också att det liv vi lever nu har direkt påverkan - och kanske t o m ändrar kurs - på liv vi levt på andra platser och tider, genom att allt sker parallellt. Det vi gör och inte gör medan vi lever är verkligen av stor vikt, för både oss själva och för det stora hela. Det finns också människor som känner starkt för andra planeter och stjärnor osv, och har troligtvis någon länk dit genom andra existenser. Så allt är verkligen inom oss, som de brukar säga :) Fast jag då inte håller med om att själen är bara inom oss, utan omsluter oss alla i en enda stor.. aladåb. Typ ;)

Ha det gott!