Vara del av

Jag har aldrig varit bra på att vara del av. Det har oftast kostat för mycket, i form av att det skett på andras villkor och inte mina. Men nu förstår jag ju att jag är en del av, vare sig jag vill det eller inte.

Inte nödvändigtvis en del av en kultur, en folkgrupp, religion eller ens ett kön, utan av anden. Och visst, det är nog min upplevelse av att jag inte passat in eller fått utrymme i ett sammanhang som gjort att jag sökt just det: sammanhanget, enheten. Som jag liksom ryms i.

Jag blir allt bättre på att vara del av även andra, mer normala sammanhang. Det är så mycket lättare när man hittat sitt riktiga hem. Känns lite som om jag inte varit riktigt här, förrän nu. Som om mitt riktiga jag liksom varit borta, svävat omkring lite överallt i väntan på att få utrymme. Det har inte varit helt smärtfritt, tvärtom har jag sökt den del som jag inte kunnat få fatt på. Troligtvis har många andra liknande upplevelse, även om de kanske inte beskriver det i likadana ord.

Det är oroande att så många unga mår dåligt idag, att de inte heller liksom har sig själva helt och hållet, att de känner sig som ensammast i världen och kanske utelämnade i en värld som inte känns som deras. Men världen är ju faktiskt vår, och blir vad vi gör den till.

Allt gott!

Juletider

Hej på er,

Det är juletider. En tid då vi tänder ljus i mörkret, inte bara bokstavligt utan också i sinnet. Och det känns. På sommaren finns ljuset överallt omkring oss, och vi behöver inte göra så mycket. Men på hösten och vintern är det som om, åtminstone jag, vänder mig inåt för att finna stillhet, ljus, hitta glädjeämnen och annat mysigt. Det krävs en liten ansträngning, och kanske är det därför det känns i luften såhär års, att vi gör vårt lilla till för att skapa lite ljus, värme och julefrid.

Jul och nyår är mycket "transparenta" tider för mig. Stillheten infinner sig lätt, och man kan bli lätt andäktig över de vackra snölandskapen. Jorden är verkligen vacker. Och livet är vackert, i all sin komplexitet. Bara för att jag pratar om anden och det kollektiva medvetandet - som är icke-fysiskt - så betyder det inte att jag är världsfrånvänd (är åtminstone inte min strävan) eller nedvärderar livet i det fysiska. Tvärtom så får den fysiska verkligheten ett annat skimmer och en djupare innebörd då jag ser till anden, för då ser jag lättare drivkrafter, mönster och ja.. evighet helt enkelt.

Vad är anden då? Ja, den är den vi egentligen är, liksom. Vår "ryggrad", luften vi andas in, och det som bär oss, det som skiljer en levande människa från en död. Det som finns bakom, i och omkring allt, och som alltid har ett finger med i spelet (eftersom anden är spelet liksom). Jag brukar se luften som en bra synonym här. Den förenar oss alla, precis som anden. Utan andning dör vi, utan ande är vi bara död materia. Det som är helt otroligt med dethär, är att vi - i anden - är tidlösa varelser. Vi existerar hela tiden på andeplanet, men "hoppar in" i människoliv med linjär tid här och var. Såsom jag upplever anden, så finns där alltså ingen tid. Precis som i en dröm då man heller inte riktigt har någon uppfattning om tidens gång.

Jag tror att vi lever många olika liv, men vill inte spekulera i exakt hur detta sker eftersom jag inte vet helt enkelt. Men min uppfattning är den att ur andeperspektiv så levs alla liv samtidigt. Och med tanke på att en själ inte är så lätt att definiera - eftersom vi är en enda själ -så är det fullt möjligt att det inte går att säga att jag var det och det i mitt förra liv. Jag kanske var en tusendel Napoleon och en fjärdedel vattendrag i Amazonas.. liksom :) Men som sagt, det lämnar jag nu eftersom jag inte vet och inte direkt behöver veta.

Det som jag vet, dock, är att jag (som ande) i grunden är evig och ett med allt. Det betyder att jag kan ha känningar av liv både här och där, oförklarligt starka känslor för något eller någon utan att veta varför, märkliga rädslor för något m.m och detta kan eventuellt ha sin orsak i andra liv och existenser.

Evig och ett med allt, det låter ju oerhört cheesy, eller hur? :) Men det är inte bara ett talesätt, utan en sanning (för mig). Allt är liksom within reach, för även om man inte är medveten om det, så kan man ha känningar av t ex större olyckor som hänt någonstans, eller tona in sig på någon artists musik och liksom kliva in i hans/hennes liv och tid och få enormt mycket energiutbyte. Jag anar också att det liv vi lever nu har direkt påverkan - och kanske t o m ändrar kurs - på liv vi levt på andra platser och tider, genom att allt sker parallellt. Det vi gör och inte gör medan vi lever är verkligen av stor vikt, för både oss själva och för det stora hela. Det finns också människor som känner starkt för andra planeter och stjärnor osv, och har troligtvis någon länk dit genom andra existenser. Så allt är verkligen inom oss, som de brukar säga :) Fast jag då inte håller med om att själen är bara inom oss, utan omsluter oss alla i en enda stor.. aladåb. Typ ;)

Ha det gott!

Vad är en sanning?

Godkväll!

Det finns ett talesätt som lyder "Whatever you believe, you are right" och det skriver jag också under på. Jag upplever det som något av universums princip numero ett att vi själva formar vår verklighet enligt vår syn på världen och oss själva. Så i princip lever vi alla i våra egna verklighetsbubblor, men eftersom vi påverkas av varandra så har vi skapat kulturer, traditioner osv som knyter samman några av våra vanligaste trosföreställningar till en samling "sanningar" som vi kan samsas om och vara överens om att SÅ ser världen ut.

Hursomhelst, så är spelrummet här enormt stort. Det vi kan tänka oss, det kan vi också en dag se med våra egna ögon. Idag förlöjligar vi gärna de som vågar ha maffiga utopier, framtidsvisioner, stora drömmar osv, eller vetenskapsmän som vågar tänka långt utanför ramarna, men det är ju sådana som de som finner nya vägar och överraskande upptäckter. Helt enkelt för att de söker dem. Det man söker finner man också, så småningom, nämligen. All is consciousness. All is one. Hur skulle man kunna missa det man söker, då inget finns utanför? (Därmed inte sagt att det inte tar tid och arbete :)

När det gäller min livssyn så stämmer dethär också. Jag sökte mig själv, och fann det också. Det jag inte visste var hur mycket större "jag" är, än jag först trodde :D De tankar jag för fram här är alltså inga absoluta sanningar, utan mitt specifika resultat av det jag specifikt sökte. Bara för att jag tagit dem till mig så betyder det inte att andras tankar inte är lika sanna. Vi har alla olika livsresor, och med den bakgrund man har osv så uppstår olika frågor och strävanden och behov. Därmed söker man olika saker. Och finner olika saker också.

En sanning är för mig något som fungerar, något som är statt i förändring och som behöver omvärderas med jämna mellanrum. I nuet finns alla svaren jag behöver, och ingen sanning är högre än den vind som viskar just nu. Amen(...eller hur vi nu ska avsluta detta :D)

Gokväll!

En kompis till mig sa att det liv vi lever här är som vilken dröm som helst, som vi vaknar upp från sen när vi får perspektiv på allting. Ja, när man tittar på världen idag, så ser den nog rätt underlig ut ibland. Som en såndär dröm man inte fattar nånting av :)

Jag känner ofta att jag inte finner någon som helst fast punkt i denhär världen, ingenting av värde att hålla fast vid liksom. Den fasta punkten finns i den osynliga världen som är min riktiga natur, mitt riktiga hem. Och nu menar jag då anden, som jag upplever är allas hem eftersom vi är ett. (Jag är inte mer utomjording än ni :) Dock har jag all förståelse för de som inte en dag i sitt liv funderar på existentiella frågor. Det är verkligen inga konstigheter. Barn till exempel, behöver inte grunna på sånthär, de har det i sig ändå tills de blir mer hemmastadda i vår materiella värld och lär sig ifrågasätta det de redan vet. Och säkert finns det också såna som lever långt upp i vuxen ålder med dendär inbyggda känslan som inte någonsin behöver ett ord som ande eller Gud. För det är inte ordet eller tanken det handlar om, utan kunskapen och vissheten djupt inombords om sakernas tillstånd.

I naturen vet man. När man är ovanligt kreativ känner man det. Tidlösheten, magin, gränslösheten, skönheten i alltsammans. Och enheten.

Det är där den fasta punkten finns, om man nu kan kalla något icke-fysiskt för fast ;) När man upplevt det tänker man att "dethär har jag alltid vetat, och nu kommer jag alltid att minnas det". Jovisst!! Icke. Människan glömmer. Det är därför jag skriver dagbok. För att kunna följa med vilka tankar jag haft tidigare. För glömmer gör jag alltid. Men en av de mest viktiga insikterna är faktiskt också att man måste glömma det mesta för att kunna ta emot nuet helt förutsättningslöst. Nuet är dörren till enheten, till oss själva. Vi behöver inget, egentligen. Inga insikter, inga tankar, inga läroböcker. De är bara språngbrädor till det du vill åt. Ditt riktiga själv. Anden. Liksom vi inte behöver något speciellt för att märka att vi är kvinnor eller män, långa eller korta. Det enda vi behöver är att göra lite rum för anden att möta dig i nuet.

Det är ingen process, utan sker precis just nu. Eller så sker det inte. Släpp alla tankar! Observera hur det känns i kroppen. Vad rör sig där? Bara känn, tankar icke tillåtna. Var med ditt själv en stund, och acceptera de känslor som rör sig i dig. Om det hjälper kan du tänka att du ser dig själv lite ovanifrån. Enheten finns bortom den linjära tiden, och upplevs när vi för ett ögonblick, eller flera, också befinner oss där. Det kan komma hastigt, utlöst av något i ditt vardagsliv. En kris. Ett möte. Ett ord. Nästan alltid vid livshotande situationer.

Men jag tror att vi är menade att leva i visshet hela tiden. Jag tror att det börjar bli dags för oss att träda in i våra riktiga "kläder", att omdefiniera vår syn på oss själva, för det om något kan bli en naturlig drivkraft till att ändra på några viktiga saker gällande hur vi lever på jorden. Saker som börjar bli avgörande för artens fortlevnad.

Okej, nog med mässande från mig :) Så ser min uppfattning ut i alla fall. Nu ska jag sova.
Godnatt vänner!

Godkväll!
Jag har just sett den danska dokumentärserien Med andra ögon, där människor görs om och "ses annorlunda" under tre dagar. Ikväll var det en man som har det mycket gott ställt ekonomiskt i sitt vardagsliv, som skulle pröva på att vara hemlös under tre dagar. Det var mycket tankeväckande, speciellt för honom, men även för mig som tittare. Jag blev faktiskt djupt berörd. Hemlösa behandlas som nästintill osynliga, och det är faktiskt oerhört kränkande. Att människor liksom inte vill möta de känslor som de hemlösa framkallar i dem. Plus förstås de villkor de tvingas leva under. Men det mest upprörande är ändå att de nästan ifråntas sin mänsklighet, sin rätt att vara del av. Helheten, som är alla och allt. Tack och lov kan de inte ifråntas den; men stark ska den vara som förmår komma ihåg det helt med egen kraft, när omgivningen gång på gång säger tvärtemot.

Att våga möta alla människor är att våga möta alla delar av sig själv. Det är den största kärleken.

Anden

Ofta känns det som framtiden pratar med mig. Ja, inte pratar utan snarast ropar faktiskt. Tidigare viskade den... Vad säger den då? Jo, mest handlar det om det som denhär bloggen också kommer att handla om: enhet. Om att vi missuppfattat oss själva och vår natur. Vi tror att vi är åtskilda, och har något förlora. Vi tror att vi är det fysiska, fast vi är andeväsen.


I dethär samtalet eller kommunikationen, som egentligen inte är med framtiden, utan med ett tidlöst tillstånd som jag kallar anden, så ingår det faktum att världen blir alltmer transparent för mig, det vill säga genomskinlig. Vad menar jag med det? Jo, allt oftare är det som om jag kan se igenom det fysiska och se rakt in i denna andra värld, där inte tid eller rum finns, den värld som jag kallar anden, eller medvetandet. Det är svårt att beskriva känslan, men när jag ser på till exempel träd, som tycks ha ögon som betraktar mig, eller siffror som tycks vara som koder med budskap, eller stjärnhimlen som omsluter mig och liksom sjunger så känner jag bara enheten och den bakomliggande världen så tydligt. Kanske låter ganska knäppt, men för mig är det en skön känsla att märka att jag inte är så utelämnad i detta fysiska som jag trodde.

Förut var allt dethär en vag känsla, en förmodan jag hade, men den har övergått till att bli en konkret verklighet för mig, och därför vill jag gärna diskutera den med andra och höra vad ni tycker.

Jag upplever att jag, liksom alla andra och allt annat, egentligen och i grunden är ande, som tagit form. Och det är en av de mest trösterika tankarna jag vet. Visst, jag lever här, men jag är inte härifrån. Jag härstammar från en allomfattande energi, världssjälen, eller kollektivt medvetande, eller helt enkelt ande, som jag föredrar att kalla det. Anden omsluter allting, och därför tycks jag hela tiden se mig själv när jag betraktar världen; som i en gigantisk spegelsal. Ordet ande berättar också att det har något att göra med vår andning, och det är just så jag ser det. Anden rör sig genom oss, framförallt genom vår andning. Det är också via luften, andningen (anden) som vi är förenade rent konkret. Mer än vi är våra fysiska kroppar och våra värdsliga identiteter så är vi andeväsen, rent medvetande. Och detta medvetande är endast ett. För tvärtemot vad många tänker - att anden eller själen är något som finns inuti våra kroppar - så upplever jag det som att anden innehåller kroppen, eller rättare sagt kropparna. Vi är alltså bokstavligen ett! Vore det inte fint om vi kunde inse det nu, när vi har det lite körigt på jordklotet? Inse att vi är eviga, odödliga, gränslösa varelser och dessutom bara en till antalet. Då skulle vi nog både tänka och agera lite annorlunda. Hur ser ni på dehär sakerna? :)

Välkomna!

Hej, goddag och välkomna!

Eftersom jag behövde ett ställe att skriva och fundera kring saker ur ett helhetsperspektiv så startar jag nu denna blogg, med det något kluriga namnet Café Consciousness. Förhoppningen är att det kan fungera som forum eller mötesplats för tankar om dessa saker. Så tyck gärna till! Nu börjar jag.